SD-effekten (?)
- Får jag en puss?
- Haha, nej tyvärr. Det kan du inte få.
- Vadå? Är det för att jag är svart?
- Nej, verkligen inte.
- Jo, vadå? Är du rasist eller?!
- Förlåt?
- Du är ju fan rasist!
- ...
- Rassesvin!
Och så var det det där..
..med den förbannade självdiciplinen. Eller snarare avsaknaden av en sådan. Den förföljer mig, överallt, vart jag än går. Och nu låg jag ju där, i badkaret, med den där naiva övertygelsen om att stanna just där, i badkaret, hemma, för en kväll i hemmakvällens tecken med den romantiska visionen av just detta; att stanna hemma. Men ack, så fel man kan ha.
En tysk och en tysk och en italienare
Ja hallå ja. Jag sitter på ett hotellrum i Hamburg igen. You know the drill. Lite ångest, lite tyskar, lite italienare, lite dålig stämning, lite regn, lite livskris. Mysigt. Den här gången har jag dessutom en liten nykomling att addera på ångestlistan. Plugg. Närmare bestämt tentaplugg. Jag minns inte när jag hade så dåligt självförtroende senast. Eller sådan prestationsångest. Fy tusan alltså. Hur fan ska jag, som inte tvingats tänka en vettig tanke på flera år, klara av detta? Jag vet knappt vad som är upp och ner på en penna längre! Eller jo fan, det gör jag ju. Har jag berättat om min fetisch för pennor? Inte? Jo ni förstår, jag kan inte gå förbi en pennavdelning utan att totalfastna framför finpennorna där jag står och flåsar och immar igen glasmontrarna tills det nästan rinner till. Mm. För att få ner det hela lite smakfullt. Anywho, var var jag.. Jo! Min prestationsångest. Ni förstår, jag har egentligen aldrig pluggat. I hela mitt liv. Gått i skolan har jag gjort, förvisso, men aldrig pluggat. Ajajaj, hur ska det gå? Panik panik panik.
Jag hittade en lapp i min kavajficka imorse där det stod något väldigt fint som gjorde mig väldigt glad. Folk borde skriva mer lappar till varandra. Gillar ni fina lappar? Jag gillar fina lappar.
♥
JA
Måndag. Nä fy vilket klyshigt och pretantiöst sätt att inleda ett blogginlägg. "Måndag". Jag kräks. Men ändå. Just den här måndagen är något alldeles speciell, så pass speciell att den förtjänar att bli belyst något extra. Denna veckodag, som för det mesta sätter start för en ny vecka, (något den sysslat med sedan vi fastslagit att en vecka är just en vecka med en början och ett slut med dess sju dygn och inte något annat, typ åtta dygn eller varför inte tretton och ett halvt) blir idag symbol för något nytt. Kanske kan vi också säga att den sätter punkt för något. För sommarlovet. För ett annat liv. Ett annat typ av liv. Ja, så kan vi väl säga.
Nå.
Idag, måndag, börjar jag skolan. Javisst. För några timmar sedan fick jag en kram och en puss på pannan av min käre pappa varpå han stängde ytterdörren efter sig med orden "Ha det så bra i skolan idag". Läskigt. Jag har inte hört honom uttala de orden på sex år.
Snart ska jag på upprop. UPPROP. Har ni hört! Är det inte lustigt? Jag tycker det är lustigt. Idag ska jag alltså infinna mig i en främmande sal i en främmande byggnad i ett främmande universitetskomplex och säga orden "JA". Högt och tydligt men inte allför framfusigt och töntigt entusiastiskt (som blond och blåögd har man det jobbigt som det är). Stadigt, sakligt, klart, tydligt. JA. Jag måste se till att harkla mig ordentligt innan, inte sitta där med en slemklump i halsen som knorvlar till det sådär i halsen just i denna avgörande stund. "JA". Lite som i kyrkan inför all ens släkt och vänner i den stund då man bekräftar att man minsann ska älska en annan människa i nöd och lust tills man trillar av pinnen. Hrrrmmm, hhrrrrrmm.
"JA".
!!
Okej, nu går jag. Hejdå.
Bzzzz..
Hmm. De knullar som djur i rummet bredvid. Är det verkligen ok? Jag vet inte. Här sitter jag, mol allen, i Manchester i saknad och tristess och vad gör de? Jävlas. Det är vad de gör. Retas. Knullar och älskar och fan hans moster. Och här sitter jag i min ensamhet, min ensamhet som rinner över kanten nu för att de jävlarna måste envisas. Det är inte rättvist.
Förresten! Är det inte fantastiskt hur vi människor väljer att enas i de mest miserabla av stunder? Krig. Svält. Hjärnsmältande katalogplåtningar. Den gemensamma fienden länkar oss samman och gör oss starkare än något annat. Det är en fascinerande egenskap vi har, så stark och tidlös. Gränslös. Så som eleverna enas mot den orättvisa läraren. Eller kollegor på en arbetsplats med ett pisshuvud till chef. Kanske är det en del av jobbet som ledare. Att ena de som ledas skall genom just detta; den gemensamma fienden. Att låta sig hatas och smutskastas en aning för att på så vis skapa en stark trupp som genom dessa omständigheter finner sammanhållning och gemenskap. Vad vet jag. Jag är trött och har druckit whisky. Imorgon ska jag till Moskva. Za tvojó zdoróv'je!
Breathing is sooo fkn' overrated
Hallå där.
Jag och Självömkan hänger hemma hos mig ikväll, uppkurade i soffan med pretzels och filtar. Vi har bihåleinflammation, det är åtminstone vad vi tror. Efter tre veckor utan varken luktsinne eller förmåga att andas genom näsan så har det börjat gå upp för oss att någonting är på tok. Självömkan tycker att vi ska gå till doktorn och få piller och stanna hemma några dagar med glass och film men jag tycker att det verkar fånigt. Han är alltid så ängslig och dramatisk, Självömkan. Jag försöker få honom att förstå att det finns bättre saker att göra än att ligga hemma och tycka synd om sig själv. Då fnyser han bara, lägger armarna i kors och vänder ryggen mot. Så barnsligt! Vet ni vad mer han har gjort ikväll? Han har spelat urfåniga kärlekslåtar om längtan och saknad och hämtat över täcket till soffan och kurat ihop sig till en liten ynklig boll. Bah! Löjligt. Om jag ska vara riktigt ärlig så börjar han gå mig lite på nerverna. Ibland får man helt enkelt se till att ta sig i kragen och gaska upp sig. Eller hur? Istället för att ligga och gny och ta ner stämningen här hemma. Bannemej. Enough is enough!
Naturen tar över!
Åå, jag kan inte hjälpa att bli lite upphetsad över vulkansituationen som råder hos våra grannar i nord. Det känns så rätt! Naturen harklar sig lite demonstrativt, som en påminnelse om vem det är som egentligen bestämmer. Jovisst. Och här står vi stackars människor, som till och från tycks tro att vi bemästrar allt, med byxorna nere utan att kunna göra ett skvatt åt saken.
Antagligen får jag äta upp det här när jag nekas hemresa till Sverige om drygt en vecka. Strandsatt. Det kan inte hjälpas.
HELLO PARADISE
I Roslagens famn
Roslagen sommar 2009. Fotograf: Siri Gidlund
Så. Jag kom just hem från bio, vin och snöslask. Dricker en Brooklyn Lager som älskade Christian så kärleksfullt lämnat i kylen och sitter i tankar om livet. Ni vet när man precis varit och sett en film på bio som på ett mycket påtagligt sätt vidrört vid ens känslomässiga knappar? När man i sakta mak reser sig från biostolen, klär på sig sina ytterkläder, beger sig ut och promenerar flera kvarter utan att säga ett ord. Och man befinner sig i en sådan märklig sinnesstämning, som om man vore känslomässigt naken. Tillgänglig. Sårbar. Och man promenerar hem, tar fram den där ölen i kylen, sätter sig framför datorn, spelar de där låtarna som vanligtvis uppmanar till fest. Men den där känslan har klängt sig fast. Ahh.
Jag var och såg Up in The Air, sjukt bra film förövrigt, och den påverkade mig något ofantligt. Jag tror att den går att överföra till mer eller mindre de flesta av livssituationer, för min del prickade den rätt på alla plan. Vad är viktigt här i livet? Vilka prioriteringar ska man göra? I vilka sammanhang är man egentligen som mest lycklig? (Lycka är förövrigt ett jävligt klurigt begrepp som jag har kilometervis med tankar om, vi tar det en annan gång) Nå. Hur kan man på bästa sätt tillämpa/översätta detta till det befintliga i livet? Hur kan man överföra detta till den så kallade verkligheten? Framtiden? Hur ska man på bästa sätt styra alla val i livet mot den punkt, det levnadssätt, som bringar mest lycka?
Förlåt mig, jag svävar ut i alltför hög grad och formulerar mig dessutom som en kratta. Det kan inte hjälpas.
Ps. Jag hoppas att ni alla känner till det generella konceptet för det vi kallar en blogg. För låt oss inse faktum. Det handlar här inte om att förmedla utan snarare om att skapa ett forum där vi som "bloggare" kan spy ut relevanta samt irrelevanta tankar/fakta som vi bär runt inom oss. En klagomur. Eller ett bollplank. En klottervägg. En klottervägg! Det är precis vad det är. Nu ska jag ut och roa mig. Tjenamors.
SNÖ
Godmorgon kära medmänniskor. Just nu skulle jag befunnit mig i Milwaukee, Wisconsin. Det gör jag inte. Jag befinner mig i min säng där jag äter kanelbullar, lyssnar på powerballader och fascineras. Snowmagedon har slagit till igen.
GARDEN STATE
Jag har spenderat halva dagen ute i Garden State, New Jersey, där jag bland annat har agerat rockstjärna och frusit arslet av mig i franska killkläder. Plåtningen ägde rum i fotografens föräldrars lilla tvåplanshus i något som besannade samtliga av mina idéer av ett typiskt amerikanskt villahusområde.
Jag och killarna jag plåtade med jamade för det mesta i källaren efter att vi i ett rum fullt av bråte lyckats gräva fram ett antal gitarrer och några andra halvt spelbara instrument. Jag insåg snabbt att jag måste införskaffa mig en gitarr här i New York. Jag är abstinent.
Nu är jag tillbaka i mitt näste igen och jag äter en fantastisk spagetti carbonara, beklagar mig över min nackspärr som tycks ha blivit ännu mer påtaglig och återser den tårdrypande klassikern Rädda Willy.
Mmmm...
AJ!
Jag har feber och nackspärr. Nackspärren är värst. Vem kom på en sådan dum grej? Nu ska jag iväg till Chelsea Piers för att prova kläder för morgondagen för att därefter göra en plåtning/film för någon jävligt klurig tidning. Hoppas att de inte vill ha mig i vänsterprofil hela dagen. Murphys lag, jo jag tackar ja.
Om en vecka är jag hemma igen. Ja! I Svedala alltså. Det är så mycket som jag längtat efter att få göra! Så många människor som jag längtat efter att få träffa. Hur tusan ska jag hinna med?
KLARA WESTER is whipped
- Just precis. Whipped. Whippediwhipwhoped. Och det är förjävligt ska jag säga er.
Arbetsplatsbesök
Möt två av mina kära kollegor i Hamburg; Stefano och Sasha.
Mr. Padovan, fotograf. En hårdrockande machoitalienare, här iklädd en
av sina tio Kirunatröjor
Sasha, tysk stylist (även känd som Sushi, Sashimi, Saskia, The Bat),
i kärleksfull omfamning
Vilket jävla dårhus. Fantastiskt
